Vad självskattning kan och inte kan mäta

Nästan alla personlighets- och välbefinnandeinstrument som används i stor skala är självskattningsformulär. Du läser ett påstående, skattar hur väl det beskriver dig, och skattningarna summeras. Det är billigt, snabbt, skalbart och har genuina styrkor, men det har svagheter som är värda att känna till innan du läser dina egna resultat.

Var det fungerar väl

Inre tillstånd som ingen annan kan observera. Livstillfredsställelse, upplevd stress, mening, känd oro. För dessa är personen inte bara en bekväm källa, utan den enda giltiga. En observatör som skattar ditt subjektiva välbefinnande gissar.

Typiskt beteende sammanvägt över tid. Människor är relativt bra på att rapportera vad de vanligtvis gör, även om de är dåliga på att förutsäga ett enskilt tillfälle. Dragmått fungerar eftersom de utgör ett genomsnitt över tillfällen.

Självuppfattning som ett eget intresseobjekt. Hur kapabel du tror att du är formar vad du försöker dig på, oberoende av hur kapabel du faktiskt är. Self-efficacy är ett legitimt konstrukt just därför att övertygelsen har konsekvenser.

Var det brister

Socialt önskvärt svarande. Människor beskriver sig själva som mer samvetsgranna, mer empatiska och mindre fientliga än de är, och effekten ökar med insatserna. I ett sammanhang med låga insatser, som självkännedom, är snedvridningen måttlig. Vid rekrytering är den allvarlig: den genomskinliga formuleringen i de flesta personlighetsitem gör dem lätta att fejka, och de kandidater som är mest motiverade att fejka är just de som arbetsgivaren mest vill identifiera.

Begränsad självinsikt. Självskattningar korrelerar bara måttligt med bedömningar från personer som känner individen väl, och gapet är störst just där man skulle förutspå det: för drag med värderande tyngd, och hos de personer vars självbild är minst korrekt. Den som inte märker sin egen ouppmärksamhet är inte väl rustad att rapportera den.

Förmåga kontra övertygelse. En självskattning kan inte mäta en förmåga. Självskattad emotionell intelligens mäter hur emotionellt kapabel du tror att du är, vilket bara korrelerar måttligt med prestation på uppgifter som kräver emotionellt omdöme. Båda är verkliga konstrukt, men de är inte samma konstrukt, och att sammanblanda dem är ett av de vanligaste felen på den kommersiella testmarknaden.

Referensgruppseffekter. "Jag arbetar hårt" skattas mot en implicit jämförelsegrupp som varierar mellan person och kultur. Detta gör kulturöverskridande jämförelser av rena självskattningsmedelvärden opålitliga på sätt som är lätta att förbise och svåra att korrigera.

Sinnesstämning vid svarstillfället. Aktuellt affekt påverkar retrospektiva bedömningar systematiskt. En poäng från ett enskilt tillfälle på ett konstrukt som förutsätts vara stabilt innehåller mer tillfällig variation än dragramverket antyder.

Svarsstilar. Instämmandebenägenhet, det vill säga att hålla med oavsett innehåll, samt extrema svar varierar mellan individer och mellan kulturer. Väl konstruerade skalor motverkar detta med omvänt formulerade item, vilket i sin tur skapar en egen artefakt: skalor med blandad formulering ger regelmässigt upphov till en skenbar andra faktor som återspeglar formulering snarare än innehåll.

Hur du ska läsa dina egna resultat mot den här bakgrunden

Betrakta en självskattningspoäng som en välstrukturerad redogörelse för hur du ser dig själv, vilket är genuint informativt men inte samma sak som en redogörelse för hur du faktiskt är.

Skillnaden mellan de två är ofta den mest intressanta delen. Om en poäng förvånar dig är den fråga värd att stanna vid inte om testet har fel, utan vilken av de två tolkningarna, din eller instrumentets, som människorna i din omgivning skulle känna igen.

Det är också den ärliga gränsen för vad ett formulär kan leverera, och ett gott skäl att betrakta varje enskild poäng som en indikation snarare än en dom.